På den här månaden som jag inte har skrivit har det hänt en hel del, vad gäller mamma. Hon fick för några veckor sedan komma hem från sjukhuset, vilket var väldigt skönt både för henne och oss andra i familjen. Sakta men säkert började hon prata mer.

Jag hade inte riktigt tänkt så mycket på vad som skulle hända efter operationen, och efter att hon fick komma hem. Bara att hon sakta men säkert skulle må bättre, att svullnaden i ansiktet och tungan skulle gå ner. Hon skulle börja jobba mer och allt skulle återgå till den vardagen som varit innan hon fick cancerbeskedet. Tänk vad naiv man kan vara...

Jag har hela tiden försökt göra efterforskningar på nätet om hennes cancer, för att vara så insatt som möjligt. Detta tillsammans med det faktum att hennes metastaser på halsen växte väldigt snabbt innan operationen, och att det var osäkert om de fått bort alla cancerceller i och med operationen, fick mig att inse att det fanns en risk att cancer var kvar och skulle "blossa" upp igen. Jag försökte förbereda mig på det, att cancer skulle komma tillbaka efter några månader. Månader ja...

Fredagen den 13 november ringde mamma och sa att det var något hon ville berätta. Hon hade tänkt att vänta med att berätta det eftersom det först var tänkt att jag skulle komma hem den helgen. Men eftersom jag var genomförkyld hade vi bestämt att jag inte skulle komma hem. Så hon ringde för att ge mig beskedet istället. Jag förstod direkt på hennes tonläge att något var väldigt fel. Hon hade varit hos en av hennes läkare och fått beskedet att en av metastaserna på halsen inte hade blivit borttagen och att cancern var tillbaka. Hela världen rasade när hon berättade det. Jag var verkligen inte beredd på att det skulle hända så snabbt... Fy satan, rent ut sagt. Det gick inte att hålla tillbaka tårarna när hon berättade allt. Det kändes som om hela världen föll samman. Kanske låter lite melodramatiskt, men sådan är jag.

I onsdags (25/11) åkte jag hem till Norrköping, och i torsdags följde jag med mamma och pappa till läkaren. Han berättade att det var cellgifter (cytostatikabehandling) som gällde nu. Mamma fick första behandlingen i fredags, och kommer att få behandlingar varannan vecka framöver.

Det gäller ju att försöka se det positiva i allt elände. Och det finns en hel positivt faktiskt. Mammas cancer är ju väldigt aggressiv men ytlig. Detta innebär att man lätt ser när cancern är tillbaka och när den minskar. Det positiva med att den är aggressiv är att aggressiva tumörer oftast svara väldigt snabbt på cytostatikabehandling. Redan efter nästa behandlig kommer vi troligen att se hur tumören svarar. Det känns bra!

To be continued...

Dagens låt: "Don't Mistake Me" med Keisha White

Oj, var det verkligen en månad sedan jag skrev här sist? Tydligen... Min ursäkt? Tja, jag har haft en hel del att göra. Det har varit mycket i plugget med projektarbeten och tentor i två kurser. Det blev tentaplugg i nästan en månad fram tills förra veckan känns det som... När jag tentapluggar kommer jag in helt andra vanor. Det blir storkok av mat som är snabb och enkel att laga, för att spara tid. Det blir litervis med te varje dag, främst svart te för koffeinets skull, men även rött och grönt. Rummet förvandlas snabbt till ett bombnedslag med kläder, böcker och anteckningsblock både här och där. Man prioriterar pluggandet framför allt annat, helt enkelt.

Självklart har jag gjort lite annat än bara pluggat också. Har varit hemma en del hos familjen. Mer om mamma och nyheter om hennes cancer kommer i nästa inlägg.

More later!