Hädanefter är det LCHF (Low Carb High Fat) som gäller för mig. Så kanske hypokondrikern inom mig slutar tjata om högt blodtryck och dåligt hjärta… Låt mig backa ungefär två veckor.

Jag träffade Västgöten innan en korridorsfest hos en klasskompis. Hon började prata om en ny diet som hon provat under sommaren; Atkins/LCHF. Jag tänkte att, det kanske man skulle prova. Tror att det skulle hjälpa mitt sötsug.

Vid det här laget hade hypokondrikern inom mig vaknat till liv efter ett skönt, tyst sommarlov och började tjata om mitt hjärta. Ungefär så här lät det:

Hypokondrikern: "Jasmine, det är något som är fel. Nåt är fel, jag lovar. Du är allvarligt sjuk".
Kloka, rationella Jasmine: "Suck, jag visste väl att sommaren skulle ta slut... Vad är det nu då som är fel? Nån mer knöl?"
Hypokondrikern: "Nej. Eller ja, du måste gå till tandläkaren och kolla det där, men det var inte det jag tänkte på just nu. Jasmine... jag tror att du har högt blodtryck. Och enligt det jag läste när jag googlade förut så är det allvarligt! Du kommer att behöva käka medicin i resten av livet!"
Kloka, rationella Jasmine: "Lägg av nu! Jag har ingen i släkten som har högt blodtryck. Visst, jag är fet, men jag är också fortfarande ung. Mitt blodtryck är helt okej!”
Hypokondrikern: ”Kommer du ihåg när du kollade blodtrycket senast? Då var det högt! Du måste kolla det igen för det kommer att vara för högt!”
Kloka, rationella Jasmine: ”Det var två och ett halvt år sen. Och det var när mamma var väldigt dålig, jag tror det är nog för att ge vem som helst högt blodtryck! Men visst, det skadar väl inte att kolla det.”

Ni anar inte hur mycket jag googlade om högt blodtryck… På flera sidor läste jag om personer med högt blodtryck som provat LCHF och märkt stora skillnader i blodtrycket efter ett tag. Så jag tänkte; why not try it! Dessutom skulle det kanske hjälpa till lite med viktnedgång. Vad har jag att förlora på att prova det i några månader? Inget! Precis.

Jag gick för övrigt till distriktssjuksköterskan och kollade blodtrycket. Det var helt okej. Hon tog det tre gånger och jag hade i genomsnitt 132/80. Kommer ihåg att jag sa till henne; ”Så det är lite högt, men inte för högt?” ”Nej, nej, det är helt normalt”.

Vad håller jag på med egentligen?....

Dagens låt: "Misty blue" med Dorothy Moore.

Jag har gått omkring i några månader nu och varit lite småförkyld. Och nu, lagom till påsk när man vill åka hem till Norrköping, har det satt igång på riktigt. Har inte kunnat äta frukost på tre dagar för att halsen har varit helt igenbommad på morgonen. WTF!!!!

Jag kan inte åka hem till Norrköping om jag är sjuk, hur mycket jag än skulle vilja. Får inte smitta mamma. Nu när hon får cytostatikabehandlingen fuckas hennes immunförsvar upp totalt. Det skulle inte vara bra överhuvudtaget om jag skulle smitta mamma med min förkylning, eller vad det nu är.

Hoppas att jag kan friskna till, till nästa vecka. Satans, jävla hals!!!

Dagens låt: "Home" med Simply Red.

Later, I guess...

De senaste åren har jag struntat i att avge nyårslöften. Vad är det för mening när man bryter dem efter någon månad i alla fall? Men vissa saker lär man sig ju aldrig, oavsett hur många gånger man gör om samma misstag. Så i år (eller förra året... hm.. hur blir det egentligen?) har jag gått emot mina principer och avgett ett nyårslöfte. Ett ganska allmänt löfte, men i all fall. Mitt nyårslöften är helt enkelt att jag ska ta bättre hand om mig själv . Med andra ord; bli av med allt detta jävla fett jag har på kroppen (förutom tuttarna, det räcker om de minskar en kupstorlek sen räcker det där, thank you very much!).

Låt oss göra en liten historisk tillbaka blick över Jasmines liv:

****** 1987 - Jasmine föds, normalstor och skrikandes. Inget speciellt, förutom en ofrivilligt bruten arm (som brutna armar brukar vara, smartass...).

Fram till lågstadiet - Jasmine poserar glatt framför kameran varje tillfälle hon får och älskar att snurra väldigt snabbt i sina vida kjolar.

Mellanstadiet - Jasmine knuffas in i tonåringarnas värld och trivs inget vidare. Sommarloven spenderas hemma ensam med en godispåse i knät. Extrakilona börjar krypa på.

Högstadiet - Jasmine kommer på att om man flyr tillräckligt snabbt från konflikter kan man undvika att de smyger sig på en senare. Med andra ord, jasmine börjar på en ny skola där hon inte känner en käft. När hon inte dansar sitter hon i sin egna lilla vrå där hon trivs med att försöka vara udda. Jäkla fjortis... Väldigt sakta, sisådär 10^-8 cm³/h, lägger sig extrakilona på och jasmine måste köpa nya jeans.

Gymnasiet - Jasmine träffar sin första kärlek och firar det med att smälla i sig en 200g chokladkaka på under 5 minuter. Världsrekord? Tyvärr inte... Ett tag försöker jasmine ta tag in sin viktökning genom att göra några sit-ups. Emellan sit-upsen äter jasmine lunch på stan varje dag och tycker att det inte borde spela någon roll eftersom hon ändå går uppför trapporna till varje lektion och DESSUTOM gör 7 sit-ups 2 dagar i veckan. Det låter väl hur logiskt som helst? Förresten, har jag berättat att jag är blond?

Universitetet - Jasmine flyttar hemifrån och börjar plugga på universitet. Tre timmar efter flytten blir hon dumpad av första kärleken och tar expresståget ner i avgrunden. Väl därnere upptäcker hon på allvar tröstätning och firar uptäckten med 2st 200 g choklad kakor (en vanlig med mjölkchoklad och den andra med apelsinkrokant)  samt 10 mackor med kalles kaviar och 5 skivor ost på varje. Jasmine har nu blivit världsmästare i tröstätning. 

2 år senare - x antal kilon senare ( damn bastard!) får jasmines mamma cancer. Jasmine försöker tänka i nya banor och kommer på den briljanta idé att hon ska skita i att äta överhuvudtaget. För om hon inte äter något så kommer ju mammas cancertumörer att springa sin väg skrikandes. Of course, it's common sense for Christ's sake! Jasmines fett vägrar dock att flytta på sig, och vågen visar samma siffror i några veckor.

Tillslut får Jasmine reda på att hennes mammas cancer har spridit sig efter operation. Hennes briljanta idé var visst inte så briljant... Jasmine tar ytterligare en tripp ner i avgrunden och tar denna gång med sig chips och tredubbla potioner mat med sig upp. Ytterligare fett hoppar gladeligen på Jasmine och trivs som fisken i havet. Och där är vi nu.


Okej, jag har överdrivit en hel del ovan, men i stort sett så var det så det gick till. Och nu har jag fått nog! Jag orkar ta mig fan inte med det här längre! Enough is enough! Nu ska fettet flöda! Vi får väl se hur det går... Nej, så får jag inte tänka. Det ska gå! Så det så!

Dagens låt: "Chasing Pirates" med Norah Jones.

Later!

Så var min två veckors långa detox avklarad! Äntligen! Men som jag har skrivit tidigare så har det inte varit lika svårt som jag hade väntat mig. De första fyra dagarna var värst, det kan jag erkänna. Längtan efter bröd eller en knäckemacka har varit stor. Men jag har klarat det! Totalt har jag gått ner 3 kg på två veckor. Enligt vissa i min närhet så syns de kilona tydligen. Vet inte om jag tror på det, men men.... Faktumet kvarstår.

Nu ska jag alltså börja lägga till ytterligare protein och långsamma kolhydrater. Kommer alltså att äta enligt GI-metoden hädan efter. Får hoppas att jag fortsätter att gå ner i vikt när jag sedan lägger till motion.

Mötte upp med mamma då jag kom in till stan efter jobbet idag, för att fira! Vi gick först och åt ceasarsallad. Riktigt gott. Tog en flaska vin till det och satt och pratade några timmar. Hade riktigt trevligt. Var skönt att prata av sig lite med mamma kring hennes tillstånd och framtiden.

Jag håller faktiskt med mamma när hon säger att hon tycker att vi har kommir närmare varandra sedan jag flyttade hemifrån. Det är definitivt så. Det blir en helt annan konversation mellan oss.

Är bara lite sur på att jag fick en mörk Staropramen när jag beställde en Staropramen Granat. Jaja....Shit happens. Jag fick mig i alla fall en efterlängtad öl!

Vi höres!

Dagens låt: "A Hard Days Night" med The Beatles.

Så har en vecka gått på min detox-kur. Känns faktiskt som om det har gått en månad snarare, om jag ska vara helt ärlig. Det är inte det att jag har svårt att hålla mig till kuren, utan... ja, det bara känns som om det har gått längre tid.

Det blir lite tjatigt med samma mat hela tiden. Men idag provade jag och mamma ett recept ur detoxboken som vi har (författare Ulrika Davidsson). Det var riktigt gott, faktiskt. Och det säger jag inte bara för att det var jag som lagade det... hehe... Har hängt upp mig på halloumiost nu. Så det lär bli det i några veckor, tills jag tröttnar på det. Så är jag när det gäller mat; jag hittar något jättegott recept, och sen äter jag det i flera veckor. Tror att det är fler som känner igen sig i det.

Ställde mig på vågen förut och jag har faktiskt gått ner 3 kg redan (!). Tror att det är mest vätska som jag har förlorat, så det betyder inte så mycket egentligen. Men för mig, som har haft så svårt att gå ner i vikt, betyder det mycket. Det går äntligen åt rätt håll! Hoppas att det fortsätter! Men, som min mamma säger, det handlar lite om inställning också. Alltså att man måste visualisera att man har nått sin målvikt om X antal månader. Tror faktiskt att det betyder mycket, även när det gäller vissa sjukdomar. Man måste föreställa sig frisk, att man klarat det.

För mig är det nästan så att de 10 första kilona som jag, förhoppningsvis, går ner inte riktigt räknas. Kanske låter konstigt, men jag ser dem som mina "break-up" kilon. Det vill säga de kilona jag har gått upp på grund av tröstätande efter det att jag och rolf gjorde slut. Men visst kommer det att kännas kanon när jag har tappat de kilona i alla fall.

Det blev ingen Joe Abercrombie idag för övrigt. Var hemma och tog hand om mina utslag istället. Det har lagt sig i ansiktet nu, så jag ser inte längre ut som en tomat. Skönt det, eftersom jag jobbar imorgon.

Later!

Dagens låt: "Atrocities" med Antony & the Johnsons

Idag har jag varit ledig från jobbet, trots att det egentligen inte var min lediga dag. Varför? För att jag har röda utslag i hela ansiktet och på låren. Jobbigt värre. Mår inte dåligt av det direkt, förutom att det kliar nåt förjävligt. Men man kan ju inte ta emot folk när man är knallröd i hela ansiktet.

Utslagen fick jag redan för några dagar sedan, men det var idag jag tyckte att det var dags att gå till farbror doktorn, eftersom jag vaknade med ett ännu rödare ansikte än jag haft igår. Läkaren jag träffade var väl inget vidare, han bara kollade lite och sen sa han typ "ja... hm... det kanske är någon allergisk reaktion... jag vet inte..." Okej, man kan inte veta allt, men då kan man ju göra en full undersökning och försöka få mer info! Han frågade typ ingenting, bara skrev ut allergimedicin... Jaja...

Får hoppas att det blir bättre, för det är inte roligt med kliandet eller det knallröda ansiktet. Det är verkligen knallrött...

See you!

Dagens låt: "Never Think" med Robert Pattison