Jag vet inte hur den här sommaren hade gått om jag inte hade haft sommarjobbet. Jag hade nog inte klarat det. När jag kommer till jobbet släpper jag allt annat och glömmer nästan bort det för en stund. Jag hade blivit galen av att bara vara hemma. Pappa är sjukskriven till nästa vecka då han kommer att börja jobba 25%. Han däremot hade inte klarat att jobba. Vi är alla olika och tacklar saker på olika sätt. Och ingen är bättre eller sämre för att de börjar jobba direkt efter att en familjenmedlem har dött, eller är sjukskriven i ett halvår. Man måste får tackla sånt här på sitt eget sätt, eller hur?

Tänk om jag kunde lyssna på mig själv lite oftare. Så här är det; jag har nästan ångest för att jag inte mår sämre än jag gör. Lyckades jag förbereda mig på det här så bra eller är jag helt enkelt bara dum i huvudet och känslokall? Jag har inte gråtit ordentligt på ett par veckor. Visst, jag får fortfarande en klump i halsen när jag tänker på mamma och alla saker jag kommer att gå inom som hon inte kommer att vara med på. Men jag har inga problem med att skratta och fjanta mig med vännerna. Kanske har jag äntligen lärt mig det som mamma försökte lära mig; det är ingen idé att älta saker. Jag kan inte vrida tillbaka klockan, så är det bara. Och kunde jag det skulle jag behöva ändra framtiden så att mamma inte fick cancer. Och det kan jag inte. Det som har skett har skett, och jag kan inte ändra på det. Men det betyder inte att jag inte saknar mamma. Jag har bara... accepterat det som har hänt. Gör det mig känslokall? Att jag på sätt och vis har gått vidare när mamma bara har varit borta i nästan två månader? Jag vet inte... Jo, vet ni vad. Om det är nån som tycker det så får de fan tycka det. I couldn't care less.

Dagens låt: "Birds" med Emiliana Torrini. Shit, vilken magisk röst den kvinnan har!

Det är uppenbart att alla människor är olika. Och i och med det har alla människor olika sätt att tackla sorg på. När det gäller min familj just nu är det så här; Jakob jobbar hela dagarna och då han kommer hem stänger han in sig på sitt rum och säger ingenting till oss andra. Och jag, jag... shoppar... Weird, right? Det är inte så mycket det att jag shoppar för att få bort tankar, utan mer att jag åker hemifrån och "råkar" hamna på ställen där jag inte kan låta bli att shoppa. Eller så är det så att jag nu försöker ta igen för alla de gånger mamma har tagit med mig för att shoppa och det har slutat med att vi kommer hem utan att jag har köpt något, ibland för att reta henne o göra tvärtom o ibland för att jag inte kännt att jag behövt något. (oj, vilken lång mening...) Jag vet inte... Vissa kanske tycker att det är konstigt och ""opassande". Det kände jag lite också först. Men va fan, det finns väl inga regler för hur man ska hantera det här? Ingen handbok heller, eller hur? Fast en handbok hade inte varit så dumt. Hade gärna haft den redan för ett år sen...

Det är så blandade känslor kring allt det här, och en ny känsla som jag börja känna för några dagar sen är irritation. Irritation för alla som tränger sig på och irritation för telefonförsäljare som ringer och frågar efter mamma. Hallå!!!! WTF!

För några dagar sen var jag o pappa på en begravningsbyrå. Jag hade inte en tanke på att det är så mycket att fixa inför en begravning... Mamma hade inte skrivit så mycket om hur hon ville ha det, så jag o pappa fick prata oss fram till hur vi tyckte det ska bli. En sak är klar dock, det kommer komma mycket folk; mamma hade riktigt många kontakter. Och det känns lite läskigt med så mycket folk... Vi får väl se på torsdag hur det blir...

Någonting som jag inte hade en tanke på tills moster Majsan tog upp det igår är vad jag ska ha på mig på begravning. Det är inte direkt det första man tänker på. Vi skrev i dödsannonsen att det ska vara ljus klädsel. Inget svart, glada kläder. Hm....

Dags för lite "The Big Bang Theory"...