Sorg
Det är uppenbart att alla människor är olika. Och i och med det har alla människor olika sätt att tackla sorg på. När det gäller min familj just nu är det så här; Jakob jobbar hela dagarna och då han kommer hem stänger han in sig på sitt rum och säger ingenting till oss andra. Och jag, jag... shoppar... Weird, right? Det är inte så mycket det att jag shoppar för att få bort tankar, utan mer att jag åker hemifrån och "råkar" hamna på ställen där jag inte kan låta bli att shoppa. Eller så är det så att jag nu försöker ta igen för alla de gånger mamma har tagit med mig för att shoppa och det har slutat med att vi kommer hem utan att jag har köpt något, ibland för att reta henne o göra tvärtom o ibland för att jag inte kännt att jag behövt något. (oj, vilken lång mening...) Jag vet inte... Vissa kanske tycker att det är konstigt och ""opassande". Det kände jag lite också först. Men va fan, det finns väl inga regler för hur man ska hantera det här? Ingen handbok heller, eller hur? Fast en handbok hade inte varit så dumt. Hade gärna haft den redan för ett år sen...
Det är så blandade känslor kring allt det här, och en ny känsla som jag börja känna för några dagar sen är irritation. Irritation för alla som tränger sig på och irritation för telefonförsäljare som ringer och frågar efter mamma. Hallå!!!! WTF!
För några dagar sen var jag o pappa på en begravningsbyrå. Jag hade inte en tanke på att det är så mycket att fixa inför en begravning... Mamma hade inte skrivit så mycket om hur hon ville ha det, så jag o pappa fick prata oss fram till hur vi tyckte det ska bli. En sak är klar dock, det kommer komma mycket folk; mamma hade riktigt många kontakter. Och det känns lite läskigt med så mycket folk... Vi får väl se på torsdag hur det blir...
Någonting som jag inte hade en tanke på tills moster Majsan tog upp det igår är vad jag ska ha på mig på begravning. Det är inte direkt det första man tänker på. Vi skrev i dödsannonsen att det ska vara ljus klädsel. Inget svart, glada kläder. Hm....
Dags för lite "The Big Bang Theory"...
Du har rätt i att alla sörjer på sitt sätt. Men det behöver väl inte vara fel för det? Själv har jag varit med om en del dödsfall i min närhet. Jag kan gråta vansinnigt till en början, men det avtar snabbt och blir till en tyst sorg som stannar kvar och bubblar upp lite då och då genom åren. Känn dig inte som en dålig dotter för att du sörjer på ditt sätt. Ingen kan veta hur din sorg känns. Den är lika svår som för någon annan, men kanske har ett annat uttryck.
