Envisa mamma
Sen mitt förra inlägg har halsen blivit bättre och jag känner mig inte alls lika sjuk. Så igår bar det av hem till familjen i Norrköping för ett efterlängtat påsklov.
Att se mamma med snaggat hår kändes inte lika konstigt som jag hade trott. Försökte förbereda mig på det, och jag lyckades väl antar jag. Allt hennes hår har inte fallit av, utan det är en hel del kvar. Det är främst i nacken som det är kalt. Redan nu kan man ana att mammas hår troligen kommer att bli mörkare när det får växa ut efter cytostatikan senare.
Man märker att mamma mår sämre och sämre efter varje cytostatikabehandling. Efter den senaste behandlingen fick hon hem en rullstol, så att hon åtminstone får komma ut. Men hon envisas med att gå så mycket hon orkar på promenader och lite därtill. Något hon har plockat upp från morfar tror jag. Och visst, god fysik är ju alltid bra att ha.
Jag var ute på två promenader med mamma igår. Den första gick vi bara runt kvarteret. Den andra promenaden var pappa med och vi gick ca 3 km. Mamma envisades med att gå så långt hon kunde och satt bara korta stunder i rullstolen.
Den saken som egentligen är jobbigast för mamma just nu är att hon inte kan använda sin vänstra arm. När hon står upp eller går måste hon hålla upp den med andra armen. Detta gör så klart att hon spänner sig en hel del. Och efter promenaden igår hade hon ganska ont i armen imorse. Hon och jag skulle in till stan för att hon skulle ha ett möte med jobbet. När vi stod och väntade på taxin (pappa hade bilen till jobbet och Acke var i skolan) så hade hon väldigt ont. Funderade på att dra med henne in i lägenheten igen och strunta i jobbet. Men det hade hon inte gått med på. Envisa mamma...
Men efter mötet när jag mötte upp henne såg hon pigg ut och hade knappt ont längre. Ett bevis på att hon behöver jobba lite, så att hon får annat att tänka på. Hon jobbar 25% nu. Måste säga att hennes arbetesgivare har varit fantastisk under hela den här perioden.
Pappa kommer att jobba dag hela veckan så på dagarna är jag hemma och tar hand om mamma. Hon klarar sig bra själv för det mesta. Hon har en del yrsel, främst när hon ställer sig upp efter att ha böjt sig ner. Och eftersom hon inte kan använda vänsterarmen behöver hon hjälp med påklädning. Men man får inte hjälpa till med allt, "kan själv!" Och det tycker jag är rätt.
Om bonden eller läraren läser det här så vill jag säga att jag inte tror att vi kommer att kunna träffas under påsk. Jag vill verkligen det, men just nu måste mamma komma före. Kanske söndag?
Dags att fulsurfa lite, det är två timmar kvar tills brorsan ringer och vill bli hämtad från krogen.
Dagens låt: "Every time" med Radio Dept.
Later!
Jävla hals!!!
Jag har gått omkring i några månader nu och varit lite småförkyld. Och nu, lagom till påsk när man vill åka hem till Norrköping, har det satt igång på riktigt. Har inte kunnat äta frukost på tre dagar för att halsen har varit helt igenbommad på morgonen. WTF!!!!
Jag kan inte åka hem till Norrköping om jag är sjuk, hur mycket jag än skulle vilja. Får inte smitta mamma. Nu när hon får cytostatikabehandlingen fuckas hennes immunförsvar upp totalt. Det skulle inte vara bra överhuvudtaget om jag skulle smitta mamma med min förkylning, eller vad det nu är.
Hoppas att jag kan friskna till, till nästa vecka. Satans, jävla hals!!!
Dagens låt: "Home" med Simply Red.
Later, I guess...
Bra musik A-Ö
A Ane Brun, Adele
B Beatles
C the Chordettes, the Cardigans
D David Bowie, Duffy, Dusty Springfield
E Elvis Presley
F Feist, Four Tops
G the Gossip
H the Hives
I Iron Maiden
J Joss Stone, Jem, Johnny Cash
K Kate Melua
L Lykke Li, Laakso
M Morrissey, Motorhomes, Muse
N Norah Jones
O
P the Perishers
Q Queen
R Regina Spektor, the Radio Dept
S the Smiths, the Supremes
T Tori Amos, the Temptations
U
V
W the Wannadies
X
Y
Z
Å
Ä
Ö
Lyssna, och njut!
Hennes tjocka hår är borta...
I helgen när jag var hemma i Norrköping höll jag mycket koll på mamma på grund av den värken hon har. Och jag märkte att när hon drog fingrarna genom håret fick hon med sig väldigt mycket hår. För mycket hår. Hon märkte det själv. När jag pratade med mamma för några minuter sedan berättade hon att pappa hade rakat bort hennes hår. Jag kan helt klart förstå varför hon gjorde det. Jag skulle också ha rakat bort allt istället för att vänta på att allt skulle falla av, av sig själv.
Mamma har ju fått cytostatikabehandling tidigare, men då var det inget håravfall. Nu är det en annan cytostatika som används och det är troligen anledningen till att hon tappar hår nu och inte tidigare. Sen är det ju som med alla andra mediciner; människor reagerar på olika sätt.
Först när mamma berättade att allt hennes hår var borta blev jag lite tagen. Men sen när jag tänkte efter så... Äh, det är bara hår! Det växter ut till slut igen! Risken fanns ju redan under förra behandlingen att hon skulle tappa håret, så då pratade vi en del om det. Mamma var då väldigt bestämd på att hon inte skulle skaffa peruk. Och jag tror inte att hon kommer att göra det nu.
Nu ska jag shoppa scarfsar på tradera åt mamma!
To be continued....
500 Days of Summer
Här kommer ett filmtips inför helgen; 500 Days of Summer. Se trailern nedan.
Det här är en riktigt trevlig kärleksfilm med intressant upplägg och slut. Den känns inte riktigt som en typisk amerikansk kärleksfilm, utan den är lite annorlunda. Och, icke att förglömma, soundtracket är så sjukt bra! The Smiths, Feist och Regina Spektor, thats my kind of music.
Till en slapp fredagskväll är den här filmen perfekt. Rekommenderas!
Dagens låt: "Mushaboom" med Feist.
Later!
En uppdatering
För ca 2 veckor sedan lades mamma in i Linköping för att få den nya cytostatikabehandlingen. Hon låg inne i en vecka, varav 5 dagar fick hon cytostatikabehandling i stort sett dygnet runt. Det tyngre artelleriet har satts in.
Det var en tuff vecka för mamma, vilket man kan förstå. Det tar jäkligt mycket av kroppens energi att få en massa gifter insprutade i kroppen. Det gick i stort sett inte att prata med henne den veckan. Dels för att hon sov så mycket, och dels för att hon förutom cytostatikan fick en massa mediciner som skulle få henne att inte må så dåligt av cytostatikan. De på sjukhuset är måna om att hon ska må så bra så möjligt när hon ligger inne.
När hon sedan kom hem mådde hon ganska bra ett tag. Och man såg tydliga tecken på att cytostatikan gjorde verkan; tumörerna började gå hål på och en massa gegga kom ut. Tumören som satt precis i hennes dränage från operationen, och som hindrat det från att läka, försvann. So far, so good, typ.
Jag åkte hem till Norrköping i helgen, ovetandes om att det inte var så bra med henne längre. När jag pratade med henne i veckan lät hon pigg. Men när jag kom hem så var det inte bra längre. Hennes vänsterarm har sedan operationen inte varit riktigt som den ska. Anledningen till detta är att alla tumörer sitter vid halsen på vänster sidan, och fuckar upp en massa nerver. När jag kom hem hade hon så jävla ont i hela vänsterarmen. Min mamma har en riktigt hög smärttröskel, så när jag såg henne så förstod jag att hon hade satans ont.
Det finns så klart en hel del egenskaper som jag har ärvt från min mor, och en av dessa är svårigheten att be folk om hjälp. Man är så envis och bestämd på att man ska klara sig själv, och man drar sig för att be om hjälp. Och det var det som mamma envisades med ett tag i helgen.
I fredags höll hon masken ett tag, av den anledningen att hon ville må bra nu när jag var hemma. Jag förstår det, men va fan mamma.... har man ont så har man det. Och har man så jävla ont att man börjar gråta stup i kvarten varför ska man hymla om det inför familjen.
På lördagen tog smärtan helt över. Jag kände att nu måste nåt göras, så här kan det inte fortsätta. Men va skulle jag göra? När pappa hade åkt iväg till jobbet, kom som tur var moster Kajsa förbi. När distriktssjuksköterskan kom för att byta förbanden på mammas sår/tumörer så pratade Kajsa och mamma med dem. De ringde till Linköping för att se om det var någon av mammas smärtstillande mediciner som hon kunde ta. Hon tog trappade upp kortisonet och tog en annan smärtstillande medicin. Det hjälpte väl sådär.
Jag ville inte direkt åka tillbaka till Uppsala igår... Jag mår inte bra av att veta att mamma ligger hemma och har ont.
Mamma ringde mig för några timmar sedan. Hon hade fått ett telefonsamtal från en läkare på Linköping som tyckte att hon skulle läggas in i några dagar så att hon kunde få hjälp. About time, I say.
Hon skulle kunnat få hjälp smidigare, om hon hade varit inskriven på smärtenheten. Men hon har hoppat mellan olika läkare så mycket att hon jämt hamnar utanför. Det som krävdes för att läkaren skulle ringa var troligen ett klagobrev från moster Kajsa, som klagade på att det inte har fastställts någon smärtbehandlingsplan för mamma. Återigen krävdes det alltså påtryckningar från familjen för att något skulle hända...
Oj, det här inlägget blev långt, och då har jag utelämnat vissa saker...
To be continued...
Beslutsångest is my middle name
Or, it could have been, anyway (för dom nyfikna heter jag Margareta i andra namn). Det borde nästan vara det. Jag har sådan jäkla beslutsångest att det kan ta timmar för mig att bestämma mig om jag ska köpa det lila nagellacket eller det blåa. Jag är nog inte ensam om det här. Det finns en hel del saker jag har pratat om att göra, men jag kan liksom inte bestämma mig för om jag ska göra det eller inte. Ibland är lathet inblandat också så klart...
Låt mig ge er några exempel.
Exempel 1
Jag har i ganska många månader nu (nästan ett år kanske till och med) funderat på att skaffa mig en till tatuering. Jag har motivet klart för mig, och jag har till och med kollat en massa studiors hemsidor i Uppsala och Stockholmstrakten för att hitta en tatuerare som skulle passa. Jag har till slut bestämt mig för en tatuerare(va? med din beslutsångest? Ja, faktiskt).
Så vad fan är problemet, rent ut sagt? Jag erkänner att ekonomin så klart spelar in. Det är inte direkt billigt att tatuera sig. De flesta tatuerare tar 1000 kr/timmen. Som referens: för er som har sett min tatuering så tog den ganska precis 2 timmar att göra och kostade 1800kr. Den tatuering som jag nu har tänkt göra skulle - om storleken blir som jag tänkte - gå på ca 4000 kr. Det är ganska mycket stålar. Man kan köpa en jäkla massa öl för det...
Det som strular till sig är vart jag ska ha tatueringen. Jag kan inte bestämma mig. Första tanken var på vänstra skulderbladet och en bit ner. Men sen tänkte jag att man kanske skulle satsa på en halv sleeve istället ( från axeln och ner lite mer än hälften av överarmen). Men... jag vet inte, jag kan inte bestämma mig!
Exempel 2
Jag har i ett tidigare inlägg pratat om att klippa av mig min långa guldman. Men... hur mycket ska jag klippa och vilken frisyr? JAG KAN INTE BESTÄMMA MIG!! Man kanske skulle raka av sig allt, helt enkelt, and go from there. Kanske... jag vet inte...
Dagens låt: "Heaven knows I'm miserable now" med The Smiths
Ciao!
Avatar
Nu har jag äntligen sett Avatar! Efter allt jag har hört om filmen från vänner som sett den så tyckte jag att det var en film som förtjänade att ses på bio. Eller i alla fall på storbild och med ordentligt ljud. Eftersom jag inte har något av dem, så fick det bli en tripp till biografen. Och det ångrar jag absolut inte.
Själva storyn är ju inte så orginel, direkt. Amerikanerna kommer till en ny planet och tycker som vanligt (min åsikt i alla fall) att de är bäst och vackrast av alla, och därför har rätt att göra precis som de vill med allt och alla. Så klart finns det en hjälte med som försöker rädda de oskyldiga tillsammans med sitt gäng. Och så klart blir han kär i en brutta, som är dotter till de styrande bland det inhemska folket. Och så klart förråder han dem. Men självklart kommer han tillbaka och visar att han är störst, bäst och vackrast och vinner tillbaka donnan. Hallelulja...
Det största med filmen är ju såklart dataanimationerna. Jag har aldrig sett så verkliga animationer! Det var väldigt många gånger som jag inte kunde se skillnad på det verkliga och animationerna. Kudos, to you!
När det gäller animationer är det två saker som jag brukar titta på; eld och vatten. Båda är väldigt svåra att få till, så att de ser verkliga ut. Men i Avatar fick de till det väldigt bra - inte perfekt, men väldigt bra.
Som naturvetare så blev jag ju lite förvånad över de svävande bergen. Visst, det nämdes i filmen att gravitationen var låg på planeten, men det verkade ju inte påverka människorna. Detta innebär alltså att bergen måste ha lägre densitet än människorna för att de ska kunna sväva. Vilket inte kan funka!!! Eller det kanske finns någon smart person som har ett vettigt naturvetenskapligt svar på detta? Ja, jag vet, det är film, men i alla fall! Come on!
I slut ändan drar storyn ner lite på betyget, som i slutändan blir:
Dagens låt: "Us" med Regina Spektor.
Later!
Isbad i Falun
Vi åkte ifrån Uppsala 7.30 (jobbigt tidigt). Väl i Falun åkte vi direkt till en liten sjö för att börja ta prover. Isen var 30-40 cm tjock så det var ingen fara att man skulle få sig ett ofrivilligt bad däri. Däremot fick fötterna bada en jäkla massa gånger. Det var nämligen en hel del vatten mellan isen och snön. Snötäcke på sjön var för övrigt runt 50 cm. Jobbigt värre att ta sig fram genom. För att göra saker värre så blåste det så in i norden.
Vi valde ut fem ställen tvärs över isen där vi skulle ta prover. Sen var det bara att börja borra genom isen. Därefter sänkte vi ner en provtagare ner på botten. Kommer inte gå in mer på hur provtagningen gick till, tror det är bäst så.
Vi fick upp en hel del fina prover, och när det hände jublade vi alla. Nördar, ja! Bevis kan hittas både i form av text och bilder i Dala Demokraten och Falu Kuriren, som kom dit o fotade oss.
Jag underskattade helt klart hur blött det skulle bli, så jag hade varken rätt skor eller byxor. Nederdelen av mina byxor var helt sönderfrusna idag när vi avslutade sista provtagningen. Glömde tyvärr att be någon ta kort på det, hade så här i efterhand tyckte att det skulle vara kul att ha.
Dagens låt: "There is a light that never goes out" med The Smiths
Later!
