Igår eftermiddag ringde pappa till mig och sa att det var dags att åka hem till Norrköping. Det var en av (de allt för många olika) läkarna som mamma har, som sagt att det var dags för mamma att ha familjen nära. Så nån timma efter att jag hade pratat med pappa satt jag på tåget, rädd för vad jag skulle möta hemma. Pappa hade inte sagt så mycket på telefon, så jag visste inte hur illa det var...

När Moster Kajsa kom o hämtade mig på tågstationen berättade hon vad som hade hänt de senaste dagarna, och som jag inte visste något om. Mamma lades in på onkologen i måndags för att få cytostatika och Erbitux. Sen i torsdags hade mamma börjat få svårt att andas efter att hon fått en blödning i tumören (som hon fått några gånger tidigare). En av läkarna på onkologen bestämde att en lungröntgen skulle göras. Efter röntgen hade läkaren sagt att plåtarna blev lite otydliga men att han trodde att tumören hade börjat växa in mot halsen och luftstrupen, och att det var orsaken till mammas andnöd. Han hade tydligen frågat nåt i stil med "när såg du dina barn senaste?" o sen sagt att det kanske var dags att jag kom dit. Det var efter det som pappa ringde till mig.

Efter röntgen hade en läkare från öron-näsa-hals pratat med mamma och pappa. Han hade sagt att han inte trodde att det var en tumör som orsakade andnöden, utan att mamma bara var svullen. Så efter att ha gått från att tro att det var helt kört, visste mamma och pappa inte vad de skulle tro. Och så är det fortfarande.

Fan, vad skönt det skulle vara att för en gångs skull få ett rakt svar. Som det är nu så vet vi inte vad som händer eller vad som kommer att hända. Det känns som om femhundraelva olika läkare är inblandade och alla har de olika åsikter. När inte ens läkarna riktigt vet vad som händer, så känner man sig så jävla förvirrad.

Svenska sjukvården, nej den är jag som svensk ta mig fan inte ett dugg stolt över just nu.

To be continued...