Idag har mamma genomgått sin tredje cellgiftsbehandling. Det gick okej, inga konstigheter mot föregående gång.

Behandlingen med cellgifter tar ganska många timmar för mamma. Det börjar med att hon får antikroppar, vilket tar sin lilla tid. Därefter får hon koksaltlösning (NaCl, helt enkelt). Sen är det dags för själva cytostatikan. Det hela avslutas sedan med ytterligare koksaltlösning. Koksaltlösningen får hon för att skölja ur njurarna, så att de inte tar stryk. Att behöva göra en njurtransplantation mitt i allt vore ju ingen höjdare precis...

När mamma och pappa kom hem för några timmar sen, bad mamma mig att komma ut i vardagsrummet för att hon ville prata om hur det hade gått idag. Hon började med att säga att jag inte skulle börja oroa mig direkt, utan bara lyssna på henne för det skulle komma något positivt till slut. Okej, tänkte jag… Klart att man blir lite orolig i alla fall, det går liksom inte att låta bli efter allt som har hänt. Hon berättade att hon sedan ett par veckor tillbaka hade känt något långt bak på tungan och fram på tungan. Därför hade hon idag under behandlingen bett om att få prata med onkologen, vilket hon hade fått göra till slut. Hon hade berättat för doktorn om det hon kände, och han sa att det hon kände fram på tungan bara var en konsekvens av att tungan hade klämts till länge, inte någon tumör. Det längre bak var troligen inte heller någon tumör, och om det mot all förmodan skulle vara det skulle cellgifterna komma åt det snabbt, på grund av att det är så många blodkärl i tungan.

Mamma blev så klart väldigt lättad över att få höra det. Speciellt med tanke på att hon inte hade berättat det här för någon förutom pappa, som hon berättade det för strax innan jul. Jag kan ju tycka att mamma borde ha berättat det för mig, men hon är ju så envis med att försöka skydda mig från så mycket som möjligt. Hon sa att hon inte ville oroa mig, och det kan jag ju förstå. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om det är något mer som hon inte har berättat för mig…

Läkaren hade även tagit en titt på såret hon har vid halsen, som ju inte har läkt efter operationen på grund av tumören som trycker upp det. Även han tycker att det har gått ner en hel del, precis som jag. Och det är ju ett gott tecken!

To be continued...