Nu börjar verkligen strålningen att ta på mamma. Först och främst när det gäller hennes hals och mun. Hon har börjat få sår i halsen, som gör rejält ont. Det börjar märkas på henne också. Hon äter mindre och mindre, dels på grund av att hon inte känner någon direkt smak längre, och dels på grund av att det gör ont när hon äter. Det är mest flytande och "mjuk" mat som gäller nu. Hon äter kosttillskott i flytande form, och mängder med glass och gröt. Idag lyckades hon också få i sig lite makaroner. Kändes bra det. Jag försöker att få henne att äta ofta istället, så att hon i alla fall får i sig det hon behöver. Men samtidigt vill man ju inte tjata... Det är lite av en balansgång det där, att säga på ett bra sätt att hon ska äta utan att tjata.

För värken i halsen har hon fått en del medicin, nu senast morfin. Det är ju inga starka grejer än, men samma dag som hon tog morfinen märkte man att hon blev väldigt dåsig. Var lite orolig för att hon skulle må väldigt illa av det också, men det var inte värre än vanligt. Skönt det. Hon har fått morfin i form av plåster som hon sätter på armen. Detta för att hon inte ska behöva svälja det. Hade ingen aning om att det fanns, men det är ju perfekt för folk som av olika anledningar inte vill/kan svälja tabletter. Hon har ju andra mediciner i tablettform, men en tablett mindre är bra. Plåster sitter på i tre dagar, sen byter man till ett nytt. Tyvärr så har det enligt mamma inte hjälpt så mycket med värken, så hon har fått starkare morfin nu. Får sen hur det funkar.

Nu börjar det alltså att gå nedför. Och det kommer det att fortsätta att göra i några veckor. Effekten av strålningen är ju lite förskjuten, det tog ju ca 10 dagar innan den började verka. Känns ju lite sådär att behöva åka tillbaka till Uppsala och vara 2,5 timme bort ifrån mamma närmast tiden... Men det löser sig. Hon har ju Moster Anka också som hon kan prata med som tur är.

To be continued....

Dagens låt: "Cryin'" med Adam Lambert. Karln kan ju sjunga!