Nu måste jag få skriva av mig lite känner jag...

För några månader sedan upptäckte min mamma en knöl på halsen, och efter en del tjat från min sida speciellt, tog hon sig i kragen och gick till läkare för att kolla upp det. Sen fick hon beskedet; det var en godartat tumör. Ja, jag säger var, för dagen efter att hon hade röntgat sig ringde läkaren och ville träffa henne. Nu är de tydligen inte lika säkra på att den är godartat, de vet inte om det finns någon cellförändring.

Vaddå, vet inte? Antingen är det cellförändringar eller inte! Det är liksom något väldigt viktigt! Som tur är så har läkaren nu bestämt att mamma inte kan vänta med operation till slutet av augusti. Hon kommer att opereras redan i juli, de vill inte chansa. Vilket ju kändes bra, när mamma berättade det. Eller ja, bättre är väl ordet.

Sen idag hämtade mamma mig från jobbet. Jag märkte väl först inget, eftersom jag själv inte var på så bra humör. Men när vi kom hem så var märkte jag att hon inte riktigt var som vanligt. Hon var så himla nedstämd. Då berättade hon att hon hade upptäckte en till knöl. Hon hade ringt hela dagen och försökt få tag på läkaren utan någon framgång.

Jag vet liksom inte hur jag ska reagera, vad jag ska säga till henne? Nu kan jag inte säga att hon inte ska oroa sig, för det börjar bli allvarligt. Jag har aldrig varit med om det här förut, vi har haft sådan tur i familjen fram tills nu. Inga allvarligare sjukdomar eller så. Så jag vet inte... vad ska jag säga? Hur kan jag stötta henne? Hur ska jag reagera? Jag är orolig, helt klart. Tumören sitter ju trots allt på halsen. Och om det nu är så (vet ju inte än med säkerhet) att den dessutom har spridit sig, hur långt... ja, hur snabbt kommer det att gå?

To be continued...

Dagens låt: "Let There Be Morning" med The Perishers