Nu var det ett tag sen jag skrev om min mamma och hennes cancer. Mycket har hänt sen dess så jag kände att det var dags för en uppdatering.

För ca 2 veckor sedan lades mamma in i Linköping för att få den nya cytostatikabehandlingen. Hon låg inne i en vecka, varav 5 dagar fick hon cytostatikabehandling i stort sett dygnet runt. Det tyngre artelleriet har satts in.

Det var en tuff vecka för mamma, vilket man kan förstå. Det tar jäkligt mycket av kroppens energi att få en massa gifter insprutade i kroppen. Det gick i stort sett inte att prata med henne den veckan. Dels för att hon sov så mycket, och dels för att hon förutom cytostatikan fick en massa mediciner som skulle få henne att inte må så dåligt av cytostatikan. De på sjukhuset är måna om att hon ska må så bra så möjligt när hon ligger inne.

När hon sedan kom hem mådde hon ganska bra ett tag. Och man såg tydliga tecken på att cytostatikan gjorde verkan; tumörerna började gå hål på och en massa gegga kom ut. Tumören som satt precis i hennes dränage från operationen, och som hindrat det från att läka, försvann. So far, so good, typ.

Jag åkte hem till Norrköping i helgen, ovetandes om att det inte var så bra med henne längre. När jag pratade med henne i veckan lät hon pigg. Men när jag kom hem så var det inte bra längre. Hennes vänsterarm har sedan operationen inte varit riktigt som den ska. Anledningen till detta är att alla tumörer sitter vid halsen på vänster sidan, och fuckar upp en massa nerver. När jag kom hem hade hon så jävla ont i hela vänsterarmen. Min mamma har en riktigt hög smärttröskel, så när jag såg henne så förstod jag att hon hade satans ont.

Det finns så klart en hel del egenskaper som jag har ärvt från min mor, och en av dessa är svårigheten att be folk om hjälp. Man är så envis och bestämd på att man ska klara sig själv, och man drar sig för att be om hjälp. Och det var det som mamma envisades med ett tag i helgen.

I fredags höll hon masken ett tag, av den anledningen att hon ville må bra nu när jag var hemma. Jag förstår det, men va fan mamma.... har man ont så har man det. Och har man så jävla ont att man börjar gråta stup i kvarten varför ska man hymla om det inför familjen.

På lördagen tog smärtan helt över. Jag kände att nu måste nåt göras, så här kan det inte fortsätta. Men va skulle jag göra? När pappa hade åkt iväg till jobbet, kom som tur var moster Kajsa förbi. När distriktssjuksköterskan kom för att byta förbanden på mammas sår/tumörer så pratade Kajsa och mamma med dem. De ringde till Linköping för att se om det var någon av mammas smärtstillande mediciner som hon kunde ta. Hon tog trappade upp kortisonet och tog en annan smärtstillande medicin. Det hjälpte väl sådär.

Jag ville inte direkt åka tillbaka till Uppsala igår... Jag mår inte bra av att veta att mamma ligger hemma och har ont.

Mamma ringde mig för några timmar sedan. Hon hade fått ett telefonsamtal från en läkare på Linköping som tyckte att hon skulle läggas in i några dagar så att hon kunde få hjälp. About time, I say.

Hon skulle kunnat få hjälp smidigare, om hon hade varit inskriven på smärtenheten. Men hon har hoppat mellan olika läkare så mycket att hon jämt hamnar utanför. Det som krävdes för att läkaren skulle ringa var troligen ett klagobrev från moster Kajsa, som klagade på att det inte har fastställts någon smärtbehandlingsplan för mamma. Återigen krävdes det alltså påtryckningar från familjen för att något skulle hända...

Oj, det här inlägget blev långt, och då har jag utelämnat vissa saker...

To be continued...