Sen mitt förra inlägg har halsen blivit bättre och jag känner mig inte alls lika sjuk. Så igår bar det av hem till familjen i Norrköping för ett efterlängtat påsklov.

Att se mamma med snaggat hår kändes inte lika konstigt som jag hade trott. Försökte förbereda mig på det, och jag lyckades väl antar jag. Allt hennes hår har inte fallit av, utan det är en hel del kvar. Det är främst i nacken som det är kalt. Redan nu kan man ana att mammas hår troligen kommer att bli mörkare när det får växa ut efter cytostatikan senare.

Man märker att mamma mår sämre och sämre efter varje cytostatikabehandling. Efter den senaste behandlingen fick hon hem en rullstol, så att hon åtminstone får komma ut. Men hon envisas med att gå så mycket hon orkar på promenader och lite därtill. Något hon har plockat upp från morfar tror jag. Och visst, god fysik är ju alltid bra att ha.

Jag var ute på två promenader med mamma igår. Den första gick vi bara runt kvarteret. Den andra promenaden var pappa med och vi gick ca 3 km. Mamma envisades med att gå så långt hon kunde och satt bara korta stunder i rullstolen.

Den saken som egentligen är jobbigast för mamma just nu är att hon inte kan använda sin vänstra arm. När hon står upp eller går måste hon hålla upp den med andra armen. Detta gör så klart att hon spänner sig en hel del. Och efter promenaden igår hade hon ganska ont i armen imorse. Hon och jag skulle in till stan för att hon skulle ha ett möte med jobbet. När vi stod och väntade på taxin (pappa hade bilen till jobbet och Acke var i skolan) så hade hon väldigt ont. Funderade på att dra med henne in i lägenheten igen och strunta i jobbet. Men det hade hon inte gått med på. Envisa mamma...

Men efter mötet när jag mötte upp henne såg hon pigg ut och hade knappt ont längre. Ett bevis på att hon behöver jobba lite, så att hon får annat att tänka på. Hon jobbar 25% nu. Måste säga att hennes arbetesgivare har varit fantastisk under hela den här perioden.

Pappa kommer att jobba dag hela veckan så på dagarna är jag hemma och tar hand om mamma. Hon klarar sig bra själv för det mesta. Hon har en del yrsel, främst när hon ställer sig upp efter att ha böjt sig ner. Och eftersom hon inte kan använda vänsterarmen behöver hon hjälp med påklädning. Men man får inte hjälpa till med allt, "kan själv!" Och det tycker jag är rätt.

Om bonden eller läraren läser det här så vill jag säga att jag inte tror att vi kommer att kunna träffas under påsk. Jag vill verkligen det, men just nu måste mamma komma före. Kanske söndag?

Dags att fulsurfa lite, det är två timmar kvar tills brorsan ringer och vill bli hämtad från krogen.

Dagens låt: "Every time" med Radio Dept.

Later!