Det finns vissa historier, vissa karaktärer som aldrig riktigt går ur tiden. Som man gör filmer och tvserier av gång på gång. Sherlock Holmes är en sådan karaktär.

 

Senast vi såg Sherlock Holmes var 2009 med Robert Downey Jr. som självaste Holmes och Jude Law som hans evige sidekick Dr. Watson. Nu har brittiska BBC gjort ytterligare en remake i form av en tv serie i tre st filmslånga avsnitt. Historierna är i klassisk Holmes anda förutom en liten detalj. Det utspelar sig i nutida London. En liten tvist om jag gillar, och som behövdes för att det skulle bli nåt nytt med det hela. En annan tvist är att Sherlock inte är, som han är i de flesta andra versionerna, så populär bland poliserna. Han får hjälpa till som en sista utväg, och då högst ovilligt från polisens sida.

 

Sherlock Holmes spelas av Benedict Cumberbatch (Atonement, The Other Boleyn Girl) och Dr. John Watson av Martin Freeman (Love Actually, The Hitchhiker's Guide to the Galaxy). Cumberbatch passar utmärkt som den klipske, arrogante detektiven. He pretty much nails the part. Och Freeman, som jag alltid har tyckt om, är perfekt som Watson.

 

De som tyckte om den actionspäckade filmen från 2009, kanske blir lite besvikna, men det finns ändå en hel del action här.

 

För alla Sherlock Holms fans, och även Agatha Christie fans för den delen, rekommenderas serien varmt!

Jag behöver inte operera bort mina halsmandlar och det är inget fel på mina kräkreflexer. Inte just nu i alla fall. Låt mig förklara.

Jag har på senare år utvecklat ett milt tillstånd av hypokondri. Jag säger milt för att jag innerst inne vet att jag bara försöker skrämma upp mig själv. Samt att jag bara vill ha lite mer uppmärksamhet... från mig själv antar jag. För jag pratar ju inte direkt med så många andra om mina "sjukdomar". Hm... en psykolog skulle säker ha en massa att säga om det här...

I alla fall... I och med min hypokondri så har jag blivit nästan besatt av att emellanåt googla symtom. Det kan vara allt från en knöl i knät - gick omkring för ett år sen i flera veckor och var övertygad om att jag hade en tumör i knät. När den försvann så var inte liksom inget mer med det - och hjärtklappningar till ont i näsan. Jag har gogglat en hel del i mina dagar. Och det gjorde jag även härom dagen. Jag har ju varit lite småförhyld i några veckor. Och den senaste tiden har jag känt mig konstig i halsen. Det har kännts trångt och nästan svårt att andas ibland. Efter att ha googlat kom jag fram till att det kanske var halsmandlarna som var inflammerade. Det såg lite konstigt ut i halsen, och de andra symtomen stämde bra in. Satan, tänkte jag. Jag vill fan inte behöva opereras...

Efter att ha haft riktigt ont igår kväll ringde jag till sjukvårdsupplysningen som sa att det nog var dags att jag ringde till en vårdcentral. Vilket jag gjorde idag, och fick en tid några timmar senare.

Låt mig avbryta mig själv här ett tag. Jag vet hur allt det här låter, tro mig. Jag vet. Det låter verkligen som om jag har problem. Men jag har överdrivit saker lite. För det låter lite bättre... Jag vet, jag har problem... Jag är störd. Men det är väl en del av min charm, eller hur? ;)

Tillbaka till tidigare idag på vårdcentralen. Innan jag får träffa doktor Herman, så får jag träffa en läkarkandidat som frågar mig om mina symtom och så.... Satan, vad snygg han var!!!! Ni anar inte... Seriöst, så jävla het den karln var! I alla fall, så får jag sen träffa doktor Herman som tillsammans med läkarkandidaten börjar titta i min hals. Vilket innebar att de bland annat körde ner en liten spegel långt ner i halsen, gång på gång. Trevligt att sitta där och nästan spy när den snygge läkarkandidaten stod vid sidan om... Som sagt, det är inget fel på mina kräkreflexer.

Efter undersökningen och en liten provtagning konstaterades det att det inte var streptokocker eller annat... Hypokondrikern gick därifrån något förvirrad men ändå lättad. Det var väl bara hypokondrin som spökade.

Dagens låt: "Cry baby" med Cee Lo Green. Shake that booty, girl!

Later, dudes!

Idag känner jag mig väldigt schizofren (alltså mer så än vanligt). Och min ena hälft är riktigt uttråkad, så bara för att den ska få något att göra kommer här en intervju med mig själv och mig själv.

Yo Jasmine! Hej...
Vad händer? Vad gör du? Varför bloggar du aldrig längre? Jaa du... För det första så kanske man ska ha lust att blogga. Jag bloggar för min egen skull och känner jag inte för att göra det så behöver jag väl inte det. För det andra så har jag väl annat för mig.
Som vaddå? Att försöka reda ut mitt liv som för tillfället är helt åt helvete. Men jag har ju strulat till det själv, så jag har bara mig själv att skylla på. Vilket ju bara gör mig ännu mer sur...
Alltid så positiv... Nej, jag kanske inte är det!!! Vet du vad jag skulle vilja göra? Jag skulle vilja slå till någon riktigt jävla hårt. Få ut lite aggresioner liksom. Jag tror jag skulle må, kanske inte bra, men bättre av det.
Du skulle kanske göra det, men inte den stackarn som du slår till. Nej, men det är väl inte mitt problem.
Men det är ju du som slår... Hur fan tänkte du nu? Jag vet inte. Jag skulle bara vilja slå till någon.
Okej... new subject... Du ska ta det lite lugnt med plugget i vår hade du tänkt. Vad ska du göra istället? Jag har ju fortfarande arkeologikursen som jag läser på distans, men jag ska inte läsa något på geocentrum. Jag behöver ta en paus... och tjäna lite pengar... Helt ärligt, vad tror du jag skulle få om jag sålde mitt hår?
Vi har pratat om det där förut, och hur mycket du än tjatar om det så kommer du aldrig att sälja eller ens klippa av dig allt ditt hår. Nej, kanske inte allt, bara det på huvudet.
??? Inga kommentarer. I alla fall så ska jag söka lite extrajobb. Have to pay rent you know.
Absolut. Förresten, moget av dig att inte kommentera om att jag inte skulle klippa av mig allt hår, utan bara det på huvudet. Det hade kunnat spåra ut rejält.
Jag vet! Jag valde att bespara läsarna från det. Jag är helt klart den mogna av oss två. Du vill ju bara ut och slåss. Helt ärligt, någon gång i mitt liv skulle jag vilja vara med i ett riktigt slagsmål. Bara för att se hur jag skulle klara mig.
Jag tror inte du skulle klara dig så jäkla bra. Tror inte du skulle få in så många träffar. Kanske inte. Men jag skulle nog inte bli så skadad. Natural padding all over, you know.
Det är sant. En av väldigt, väldigt få fördelar med att vara fet. Japp, inbyggda stötdämpare. Där har du förresten även en fördel med att ha mycket hår. Jag behöver sällan mössa och slår jag i huvudet tar håret emot det värsta.
Precis, och återigen kommer vi fram till att håret inte kommer att åka av. Man ska aldrig säga aldrig.

Jag återkommer snart!

Dagens låt: "In ink" med Last days of April. Såg dom live på Velvet i lördags med ett gäng utbytesstudenter. Riktigt bra!

Så var 2010 slut... för en vecka sedan i och för sig. Jäklar vad länge sedan det var jag bloggade, men har inte haft någon som helst lust. Tänkte skriva ihop en liten sammanfattning av vad jag har haft för mig fram tills nu.

Självklart åkte jag hem till Norrköping för lite jullov. Julen hemma var väl helt okej, även om det stundtals var jobbigt vilket kanske inte är så konstigt. Men nu är första julen utan mamma gjord... Inte för att det kanske blev så mycket jul. Inget julpynt eller direkt firande. Kände ju inte alls för det. Självklart gick både farsan o brorsan emot det vi hade bestämt, att inte köpa julklappar. Kändes ju jättebra... not.. jag hade ju inte köpt nåt till dem. Jaja... I'll make it up to them later.

Nyår firades faktiskt dagen innan nyårsafton. Ja, varför inte? Det blev så helt enkelt. Hade en supertrevlig kväll med Bonden och Läraren med fläskytterfilé, hasselbackspotatis och en jäkla massa fnitter. Som det ska vara på nyår!

Nu är det ett nytt år och nytt liv? I alla fall så behöver jag göra lite förändringar i mitt liv (dock utan nyårslöften). Just nu känns det som mitt liv bara är en enda röra, och det är nog dags o försöka styra upp saker o ting. Ta nya tag helt enkelt.

Dagens låt: "The most radical thing to do" med The Ark. Nostalgi är bara förnamnet!!

Vi höres!