Det löser sig!
Jag är en baddare på att skjuta upp saker till sista minuten, och i det här fallet är det sant igen. Jag sitter ju och skriver på min C-uppsats. Redovisningen är på onsdag eller torsdag. Det är 5 dagar kvar... Visst, själva skriftliga rapporten behöver inte alls vara helt klart då, som min handledare har påpekat flera gånger. På redovisningen har man chansen att få lite feedback, så det är kanske bättre att man inte är helt klar då. Och med att vara helt klar så menar jag att arbetet är tryckt o allt.
Jag sa för flera veckor sedan att jag troligen skulle sitta o skriva majoriteten av arbetet sista veckan. Och det är precis vad jag gör. För även om arbetet inte behöver vara klart till på tisdag så vill jag ha det mesta klart till dess. Så pass klart att det i stort sett bara är finputsning kvar. Men jag vet inte om jag kommer att klara det. Jag har i och för sig det mesta av informationen i huvudet. Det gäller bara att skriva ner allt. Och få till ett bra upplägg. Vilket jag tycker att jag har, även om min handledare inte verkar så positiv till det... Eller jag vet inte...
Paniken börjar titta fram... Det är vid de här tillfällena jag önskar att koffeintabletter funkar på mig. Men det gör de inte. Trust me, I've tried. Men kaffe då? Jag tycker inte det är så äckligt längre. Lite neskaffe med sojamjölk är faktiskt riktigt gott. Men min mage håller inte riktigt med, tyvärr. Så jag smäller i mig en massa svart, beskt te. Med resultatet att jag får gå o pinka en massa. Men det är okej, mikropausar är bra att ta.
Summa summarum: Jag har panik... Och ändå inte... För att citera mig själv: "Det löser sig!"
Dagens låt: "Can't fight this feeling" med REO Speedwagon.
Later, folks!
Det verkar gå bra
Förutom andningssvårigheterna i lördags så har strålningen gått bra. Enligt läkarna så verkar det som om tumörerna faktiskt minskar! Det låter ju kanon! Äntligen! Tror att Erbituxen som hon fick har hjälpt till. Men jag tar emot detta besked lite försiktigt. Vi har flera gånger förut trott att tumörerna har minskat och sen har det visat sig att så inte är fallet. Hon har fortfarande fem strålningar kvar. Så det blir o vänta o se.
To be continued...
5 tecken på att det är tentavecka/uppstatsskrivning
Jag har ju hunnit skriva några tentor och uppsatser i mina dagar här i Uppsala. Och det finns en hel del saker som återkommer varje gång man kommer i in tentapluggandet. Här är de tecken som visar att jag har panik för att det snart är dags för examination:
1. Någon vecka innan tentan är det dags för storkok av mat. Allt för att spara tid till att plugga de sista dagarna innan tentan.
2. Tvättkorgen och fåtöljen är överfull med smutstvätt. Man har inte tid att avsätta ens en timme till att tvätta. Det får vänta till efter tentan. Några dagar innan tentan är finns det inte längre några rena strumpor.
3. Allt som skulle behöva göras som inte har med tentan att göra skjuts upp till efter tentan. Oavsett hur viktigt det är.
4. Alla fria ytor (som inte täcks av odiskade tallrikar eller strumpor) är fulla av färgglada post-its och anteckningsblock.
5. Varje morgon inleds med en huvudvärk på grund av stressdrickandet av te dagen innan. Huvudvärken botas med mer te. Starkt, beskt, svart te så klart. (mina mage klarar inte för mycket kaffe...)
Later!
Racer-pluggning
Så är man tillbaka i Uppsala efter mer än en vecka hemma i Norrköping. Kändes lite blandat att komma tillbaka. Vill ju vara hemma nära mamma, men eftersom hon börjar strålas imorgon kommer hon att vara i Linköping hela veckan. Så... hon är i goda händer. Sjuksyrrorna på onkologen är kanon (för det mesta).
Nu är det racer-plugg som gäller. Har ju ett arbete att skriva. Men jag har ingen panik än. Det löser sig. Har skrivit en hel del hemma i Norrköping, och har en inledning som än så länge är på 5 sidor, och hela arbetet ska vara på 15 sidor. Hm... kommer att få korta ner inledningen rejält sen. Men, som min kloka moder sa nyss, det är nog bättre att skriva för mycket och sen korta ner. I am confident... sort of...
Dagens låt: "Fool for you" med Duffy.
Later, folks!
I väntan på strålningen
I förrgår flyttades mamma från onkologen i Linköping till LAH här i Norrköping. Här kommer hon att få sova tills på måndag då hon ska till strålningen i Linköping. Hon fick komma hem en liten stund igår, och likaså idag. Förstår att hon inte vill ligga i sjukhussängen hela tiden eftersom hon ändå känner sig väldigt pigg.
Strålningen börjar på tisdag, men hon ska dit redan på måndag för förberedelser inför strålningen. Mamma ska inte bara strålas för att minska tumörerna, utan för att blödningsrisken ska minska. Just nu är det det som är det absolut största problemet, blödningarna. De måste man få kontroll på!
Jag kommer vara tvungen att åka tillbaka till Uppsala snart, även om jag inte vill det. Visst, det är bara 2,5 timmar med tåg, men i alla fall.... Jag vill vara hemma i närheten av mamma.
To be continued...
The pressure is on!
Jag skriver om landskapsutvecklingen i Uppland från senaste istiden och framåt och även om ställen man kan åka för att kolla på rullstensåsar o så vidare. Kanske inte låter så kul för folk som inte är intresserade av det. Men jag tycker det är skitroligt!
Jag har med mig en del saker till Norrköping, så jag försöker att skriva när jag är här, men det går så där. Det är 3 veckor kvar. Och jag har inte riktigt börjat få panik. Jag vet att jag nästan skriver bättre när jag är stressad, så jag kommer nog att skriva största delen av arbetet sista veckan. Vissa kanske tycker att det låter som lathet. But I say, if it works for you, go for it!
Snart dags att se på The Mentalist med farsan.
Dagens låt: "You can call me Al" med Paul Simon.
Later!
Lite olika bud
Satan vad läkarna ändrar sig. Som jag har sagt förut så är det en jäkla massa läkare från olika avdelningar som är inblandade i mammas fall på ett eller annat sätt. Och de har alla olika åsikter.
Igår bestämdes det att mamma ska strålas vid 10 tillfällen med start nästa vecka. Och på grund av att nån läkare trodde att hon skulle bli mer svullen i halsen av strålningen, så bestämdes det att mamma skulle få en trak inopererad. Men det är tydligen ändrat nu! Pratade med pappa för en stund sedan och då sa han att två överläkare på öron-näsa-hals hade sagt att mamma troligen inte kommer att behöva det. Det är ju skönt på ett sätt.
Jag blir bara så förvirrad och förbannad på att de ändrar sig stup i kvarten! Det blir så när så många är inblandade. Alla har de olika åsikter. Suck...
Vet inte om mamma kommer att få komma hem något innan strålningen nästa vecka. På ett sätt hoppas jag att hon får vara kvar. De har bättre koll på henne på sjukhuset. Det känns ändå tryggt att veta att om hon får någon blödning så finns det folk som direkt kan ta hand om det. När det händer här hemma så måste man larma LAH och sedan själv försöka ta hand om det tills de kommer.
Vi får väl se vad som händer....
To be continued...
Förvirrande är bara förnamnet
När Moster Kajsa kom o hämtade mig på tågstationen berättade hon vad som hade hänt de senaste dagarna, och som jag inte visste något om. Mamma lades in på onkologen i måndags för att få cytostatika och Erbitux. Sen i torsdags hade mamma börjat få svårt att andas efter att hon fått en blödning i tumören (som hon fått några gånger tidigare). En av läkarna på onkologen bestämde att en lungröntgen skulle göras. Efter röntgen hade läkaren sagt att plåtarna blev lite otydliga men att han trodde att tumören hade börjat växa in mot halsen och luftstrupen, och att det var orsaken till mammas andnöd. Han hade tydligen frågat nåt i stil med "när såg du dina barn senaste?" o sen sagt att det kanske var dags att jag kom dit. Det var efter det som pappa ringde till mig.
Efter röntgen hade en läkare från öron-näsa-hals pratat med mamma och pappa. Han hade sagt att han inte trodde att det var en tumör som orsakade andnöden, utan att mamma bara var svullen. Så efter att ha gått från att tro att det var helt kört, visste mamma och pappa inte vad de skulle tro. Och så är det fortfarande.
Fan, vad skönt det skulle vara att för en gångs skull få ett rakt svar. Som det är nu så vet vi inte vad som händer eller vad som kommer att hända. Det känns som om femhundraelva olika läkare är inblandade och alla har de olika åsikter. När inte ens läkarna riktigt vet vad som händer, så känner man sig så jävla förvirrad.
Svenska sjukvården, nej den är jag som svensk ta mig fan inte ett dugg stolt över just nu.
To be continued...
The Farseer Trilogy av Robin Hobb
En oäkta son till kronprinsen i The Six Duchies återlämnas en kall och snöig dag till kungafamiljen. Pojken tas om hand av sin fars, Prins Chivalrys, stallmästare Burrich och får följa med det kungliga följet tillbaka till Buckkeep, huvudstaden i de sex hertigdömen. Pojken får snabbt smeknamnet Fitz, vilket bokstavligen betyder ”kunglig bastard”.
Väl på slottet har Fitz svårt att passa in och finner snabbt att man som kunglig bastard har många fiender. Kungen lovar att beskydda Fitz i utbyte mot att Fitz tjänar landet som lönnmördare. Han blir lärling till Chade, en gammal man med ärrat ansikte. Det dröjer inte länge förrän Fitz får sitt första uppdrag, och fler kommer att följa.
The Farseer Trilogy består av tre riktigt bra böcker. Man dras snabbt in i handlingen. Böckerna blir aldrig sega, utan det går framåt i en bra takt för det mesta. Vissa delar känns dock lite onödiga, de tillför inte riktigt något till historien.
Till en början kan man känna; "Oh nej, inte en till bok om den perfekta lilla pojken som ska rädda världen”. Men sanningen är att det för det mesta går käpp rätt åt helvete för Fitz. Detta gör att historien lite mindre förutsägbar. Letar du dessutom efter starka kvinnor så är det här den rätta serien för dig. Det är i och för sig inte så många kvinnor med i böckerna, men de som är med är inga veklingar. Jag älskar verkligen de här böckerna!
The Farsser Trilogy består av böckerna (i kronologisk ordning) ”Assassin’s Apprentice”, ”Royal Assassin” och ”Assassin’s Quest”. Jag läste böckerna på engelska, men de finns översatta till svenska.
Betyg för hela trilogin:
Dead like me
Georgia är en vanlig, lite små sur tjej som just hoppat av college. På lunchen tillbaka till ett tillfälligt jobb som hennes mamma tvingat henne att skaffa, träffas Georgia av en toasits som fallit från en rymdstation. Georgia dör, men blir kvar på jorden som en grim reaper. Under seriens gång får man följa Georgia och de andra grim reapers som hon lär känna.
Låter kanske som en lite smått bisarr handling. Och det är bara förnamnet. Men det är en väldigt rolig serie, ofta med mörk humor.
Två säsonger gjordes bara av "Dead like me", vilket jag tycker är synd. Det är helt klart en serie som är värd att spana in!
Later!
Bakslag
Valborg började väldigt trevligt, men sen på kvällen ringde jag hem för att höra vad mamma hade fått veta om röntgen. Och det var dåliga nyheter, tumören har växt. Hur mycket vet jag inte. Men den har vuxit. Och enligt läkarna så har de fått en konstig form. Vet inte vad det innebär.
Jag var helt oförberedd på det här. Var ganska säker på att tumören skulle ha minskat. Metastaserna verkade ju minska. Men tydligen har inte tumören gjort det. Jag borde ha förberett mig på dåliga nyheter, jag brukar göra det när det gäller andra saker. Varför gjorde jag inte det den här gången? Tja, jag vet inte riktigt... Men nu har jag fått smälta det lite och nu känns det... bättre, antar jag.
Det som gäller nu är att mamma kommer att få Erbitux igen, som hon fick i höstas. Plus att hon har fått mer smärtstillande medicin. Erbitux is the shit, när det gäller den här cancerformen. Jag har förstått att man oftast får det i samband med strålning. Men det verkar inte som att mamma kommer att strålas än. Nu gäller det fortfarande att minska på metastaserna och tumören. Sen, när cancern inte upptar ett så stort område, så kommer de nog att stråla.
To be continued....
